Eurozonen utanför Katalonien

Med så mycket mediefokus på Katalonien och den mycket omskrivna icke-händelsen som utgjordes av Europeiska centralbankens möte den 26 oktober verkar det som om vissa betydelsefulla händelser i eurozonen inträffade inför döva öron. I Frankrike antogs stora skattesänkningar och i Italien gick den länge omtalade valreformen igenom. Även om ingen av dessa händelser förändrar vår ljusa prognos för eurozonen i grunden innebär de att ovissheten avtar ytterligare, och de visar – särskilt i Frankrike – hur sentimentet i eurozonen fortfarande försöker komma ikapp.

Frankrike

President Emmanuel Macron drog nytta av En marche!-partiets 61-procentiga majoritet i Nationalförsamlingen och fick igenom en budget som omfattade både skattesänkningar och en sänkning av de offentliga utgifterna. Syftet med denna budget – i förening med de tidigare meddelade anställnings- och småföretagsreformerna – är att locka tillbaka företag och entreprenörer till Frankrike genom att ta bort en del av de lagar som de lokala och internationella företagen länge klagat på. Sammantaget räknar regeringen med att budgetändringarna ska minska Frankrikes budgetunderskott så att det hamnar under eurozonens gräns på 3 procent av BNP.

Bland de viktigaste skattesänkningarna ser vi en sänkning av bolagsskatten från 33 procent till 25procent fram till 2022. Extraskatten för höginkomsttagare – en av den tidigare presidenten François Hollandes viktigaste satsningar – kommer också att tas bort, liksom förmögenhetsskatten, som skrämt bort cirka 60 000 miljonärer sedan år 2000. Istället kommer en ny fastighetsskatt att införas för alla fastigheter värda över 1,3 miljoner euro – vilket undantar ungefär 80 procent av alla franska hushåll. Reavinstbeskattningen kommer också att förändras från dagens komplexa system – med skattesatser från 45 procent till 60 procent och många komplicerade inslag – till en enhetlig skattesats om 30 procent. Slutligen skrotas den 3-procentiga extraskatten på utdelning.

På utgiftssidan har regeringen tagit bort vissa subventioner. Statligt subventionerade arbeten kommer att minska med cirka 1,5 miljarder euro per år, samtidigt som de årliga subventionerna av bostäder kommer att minska med cirka 1,7 miljarder euro per år. Sjukvårdsförsäkringsförmåner och -subventioner kommer att minska med cirka 4,2 miljarder euro per år. Dessutom kommer många statsanställda inte att ersättas vid pensionsavgång, vilket kommer att ge en effektiv minskning av de offentliga lönekostnaderna utan behov av politiskt besvärliga uppsägningar.

Det är diskutabelt om dessa åtgärder är tillräckliga för att locka tillbaka kapitalet till Frankrike. Macron ser en möjlighet att locka över företag från Storbritannien efter brexit, och det kan knappast skada att försöka få bukt med några av de saker som begränsat Frankrikes konkurrenskraft. Men medietäckningen har varit sparsam och negativ och lyft fram demonstranter med skyltar i stil med ”Macron, de rikas president”. Även om detta är en anekdot är det ett exempel på hur sentimentet i eurozonen fortfarande är alltför negativt. Alltför få verkar känna igen de gradvisa reformerna som den lilla positiva faktor de är.

Italien

Reformen av valsystemet gick utan problem genom i parlamentet – tack vare stöd från de flesta större partier och viktiga ledare, inklusive den tidigare premiärministern Matteo Renzis Demokraterna, den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord. Genom en kombination av fyra olika lagförslag lyckades lagstiftarna få igenom förändringar som harmoniserar valsystemen i över- och underhuset.

Generellt sett åstadkommer dessa förändringar två saker. För det första tillåter de att flerpartikoalitioner bildas redan innan valet. För det andra förändras de parlamentariska valreglerna så att en tredjedel av alla platser går till vinnaren i varje region, medan de återstående två tredjedelarna fördelas proportionellt. Dessa regeländringar är en del av vad Renzi ville åstadkomma när han utlyste en folkomröstning om att reformera valsystemet förra året. Vid den tidpunkten var han sannolikt alltför långtgående i sin agenda (han försökte även göra senaten helt tandlös). Det slutade därför med att han fick avgå som premiärminister och lämna rum för en tillfällig regering som hade ett begränsat mandat att reformera valsystemet och minska sannolikheten för ett parlamentariskt dödläge. Detta paket verkar uppfylla dessa krav och är ett bakslag för den populistiska Femstjärnerörelsen (M5S).

Italiens nästa val äger rum före maj 2018, och valreformerna bör minska ovissheten under tiden fram till valet. Hela året har investerarna oroat sig över att M5S skulle ta makten i Italien, men de nya lagarna lägger effektivt hämsko på partiets möjlighet att komma med i regeringen, såvida ingenting radikalt händer. M5S har hittills vägrat bilda koalition med något annat parti. De har konsekvent haft stöd på ytterkanterna, men de får sällan tillräckligt med röster för att vinna en regelrätt kamp. De andra tre stora partiernas gemensamma stöd kan också utgöra en förhandsvisning av en möjlig trepartiregering bestående av Renzis Demokraterna, Berlusconis Forza Italia och Lega Nord, även om detta just nu är rena spekulationer. Framför allt innebär det ytterligare en spik i kistan för den euroskeptiska populismen.